I ett regn av miljoner fjärilar

Så många huvuden upphöjda över mitt, jag ser inget annat än det virvlande ljus som projiceras från scenkanten. Men jag hör.
Jag hör musiken.
Och jag hör hans hjärta slå mellan mina skulderblad när han håller om mig i ett stadigt grepp och mina salta tårar kröner kindbenen under texten till Fix You med Coldplay. Han trycker sina läppar mot min hjässa, han är bakom mig i detta hav av lyriska kroppar och jag litar på det.
Söders starka famn och minnena av det förflutna, den smärtsamma förlusten av ett barn jag älskat redan innan jag träffat. Det hänger inte alls ihop, kärleken till barnet och den nya kärleken till Söder, men de förenas där i mitten av storstadens sportarena.
Han borde inte vara den som tröstar mig i det här.
Men kanske är det så, att det är han som står med limtuben i högsta hugg, redo att pussla ihop mig när jag faller sönder?
Är det en del av kärleken, att trösta fast man inte riktigt kan förstå?
Jag kommer misslyckas att förklara den känslan jag fick där, men det var som sorg och lycka drev igenom ett chickenrace och krocken blev rakt i min själ.

I ett regn av miljoner fjärilar kysser han mig hårt och länge, fjärilar som virvlar omkring oss och landar vid våra fotsulor, i våra fickor, i mitt hår. När vi trängs för att komma ut glöms en gratis CDskiva bort, men hand i hand huttrar vi oss ner för rikemansgator och landar på den slitna hårdrocksklubben nere vid Sveavägen.
Öl, drinkar, skratt.
Jag känner att jag är hemma överallt, arenor, smutsiga pubar, rikemansgator. I fjärilsregn och på festivaler. I soffan och i Afrika på kamelryggen. Alla ställen är hemma, när han håller mig i handen.

jag är snabb att ursäkta, snabb att förtränga

Vin, återigen, rött denna gång.
Värmeljus i Bitterbar och en rykande het västkustsoppa framför mig. Med nyfiket tonfall ber han mig måla upp planritningen av de 70 kvadratmeter som snart är mina och sedan kanske våra i ännu en närförort till Citypulsen. Vi drömmer om den inglasade balkongen och det lila landskap med orientaliska gyllene detaljer ska ta plats, vi skojar om vems soffa som bäst är ämnad åt vardagsrummet och vilken hemsk tapet vi ska välja som fond.
Och det känns bra, trots att jag har festivalfrusna fötter och regndroppar som ännu inte torkat i hårbotten, trots att efterrätten kommit in.
En liten bit av mig har börjat hoppats på att vi har kommit vidare, och med vi menar jag migsjälv, men en annan bit har varit på obehörig mark och hört obehöriga ord till okänd.
Och det får mig att tänka på sanningar, hur vi målar upp passande bilder i vissa situationer och besparar oss lögnen genom att inte berätta allt.
Vart går alla gränser?
När jag mediterar är mantrat Sat Nam - Sanning är min Identitet. Men jag känner att det var länge sedan nu, för jag är snabb att ursäkta, snabb att förtränga i min jakt på det sanna och det rena - så jag formar en egen bild och näthinnans fakta skrotas.
För jag vill vidare. Jag vill ha gemensamma nyckelknippor med honom, med min Söder.
Jag vill vara Söderflickan.
Fast i förorten då.

Fyllda av det billigaste rosévin som Djerba kan uppbringa, förvånade av alla stjärnor på himlen

Vi skulle till paradiset, det hade vi bestämt.
Hans andra chans, hans engagemang och orden 'jag tar dig dit du vill' som i mitt inre förvandlades till ett hånflin, ett hånflin jag ville mota bort med ett; Kan du ta mig tillbaka i tiden?
Men det har jag visst nämnt förr.
Fem timmar nedanför Sverige, var det inte där det skulle ligga denna ö med pooler som begåvats med namnet Calypso och ökenutflykter med Vintergatans klarhet som drivkraft.
Med mjukfina sandkorn i kroppens alla skrymseln, av sand och av sömn under ögonlocken tvingar vi oss kisande igenon 40 graders solstrålar för att upptäcka att paradiset är smustigt.
Någon har ställt en exploderad spis mitt där i, ingen plockar bort det sjögräs som sprider stank över de allmänna stränderna i kontrast till de vita hotellägda. Och vi bor där, på ett sådant hotell med vit strand och turkost vatten, vars omgivning vaktas av bommar och bås med uniformsklädda män. Som om att verkligheten inte får vara en del av paradiset.
Taxichaffören förstår inte min franska när jag försöker hanka fram att vi inte vill till bazaren och marknaden utan till folket, vi vill handla tamponger på en mataffär där andra kvinnor gör det, vi vill se deras ris och toalettpapper, hitta den fulaste burken med den starkaste harissa och dricka kaffe med någon som kan berätta oss en saga. En historia, om ett liv som är sanning.
Om männen som börjar arbeta på hotellet efter tolvslagets mörker, som skamset skjuter undan blicken när jag prövar mig på ett bon soir under min nattpromenad.

Och det är här vi ska älska igen.
Med knaggliga försök och pärongröna underkläder i skiraste babydollmaterial försöker jag ta emot honom på sängen, och han kysser mig likt en nervös tonåring, det vill säga nästan inte alls, och smeker min kropp så länge att jag hinner sluta ögonen och nästan somna.
När släpper man svek och oärlighet, jag undrar om de monster som griper tag i mitt hjärta med giriga klor kommer tycka att han förtjänar mig, och släppa taget.

Ibland kan det gå så lätt, som när vi dansar zorba vid poolkanten och tappar balansen in i varandras armar. Fyllda av det billigaste rosévin som Djerba kan uppbringa, förvånade av alla stjärnor på himlen och den vackra vägen till smultronstället, vår egen bar med halmtak och röd,gul,gröna lampor, sjukt dyra drinkar men gratis oliver.
Andra dagar kan inte ens hans starka grepp om min midja på en guppande dromedar få mig att känna något, inte ens trygghet. Det skrämmer mig, att han har sårat mig och jag blev ledsen- men nu är jag så tom.

Hur hamnar man där, naken med sin kuk i en annan kvinnas mun

Jag kan fortfarande blunda och se hans kropp.
Uppleva den där kvällen, fast med hans ögon, genom hans händer, hur han är den allra bästa varianten av sig själv, hur han skrattar och lyckas med sin komiska timing. Jag vet precis hur han tänkte när han valde en lagom pretantiös film i harmoni med lite kärlek och svårlästa personer, och när han stod framför garderoben för att välja skjorta.
Det kryper i skinner på mig, i samband när han, bakom mina slutna ögon lock, kryper närmre kvinnan som inte är jag där i filmsoffan, hur deras hjärtan uppmanande pumpar på, när de små millimetrarna mellan deras kroppar fylls av spänning och ett upphetsat mantra av vill-ha-dig.
De har inte kysst varandra än när de kryper ner i sängen, hon ligger redan ner, den anisktslösa och han drar långsamt av sig sin tröja. Hon flyttar åt sidan och länge ligger de i ett nattmörkt rum och bara pratar.
Planerade misstag då en hand råkar landa på en axel.
Ljuva fel då två bar ben flätar sig samman och höfter skjuts närmare varandra. Han snusar henne i nacken innan han lägger sina läppar där, när hon vänder sig om för att möta hans ansikte så börjar hon med ögonen. De tittar på varandra, hans isiga blåa och hennes som jag inte vet. Kanske en hand mot en kind.
Men sedan en kyss.
Trevande, deras första som de alltid skulle minnas om han valt att bli ihop med henne.
20 år från nu skulle de le mot varandra i samförstånd -Älskling... minns du den där första?

Jag ser allt så tydligt, hans tankar och frånvaron av mig, den som delar hans liv, där i.
Och det får mig fortfarande till att gråta, bara att veta, hur långt borta han kan ställa mig, hur kan han älska mig när han är så långt borta att han släpper in en annan.
Två andra.
Tre.
Men den här kvällen, vart var jag då? Vart fanns Dita när de blir allt mer upphetsade och flämtar i varandras öron. När händerna kräver hudyta och läpparna blir torra av all luftgenomfart, när hon kysser sig ner över hans bröstkorg och slukar hans kuk i sin mun, vart gömde han sin kärlek för mig då?

Jag hatar att jag får ta del av vad de delat, att jag inte är klar med mardrömsbilder med så många månader på nacken. Men när försvinner de, när kan jag släppa ut honom från fängelset där förtroendet inte bara är fångvaktare utan även direktör?
Hur hamnar man där, naken med sin kuk i en annan kvinnas mun, när man en halvtimma tidigare talat med mig och min dotter i telefon och bedyrat sin kärlek. Vart var hon då? Gick han ut på balkongen eller smög han in på toaletten? Pratade han inte lite tystare än vanligt?

Jag kan leva det genom hans ord och hur väl jag känner honom.
Och jag hatar att han säkert slog ut med ena handen sådär, precis som jag älskar när han gör, för att poängtera vidden av något han precis har sagt. Jag hatar att hon fick ta del av det, och att jag bara kan straffa i tystnad.

om en halv människa som sprungit åt fel håll i fel dröm

Jag nämner någon gång att det här kanske är en blog om att aldrig få nog?
Det börjar bli en saga om en halv människa som sprungit åt fel håll i fel dröm, och sakta börjar jag nynna ett nytt mantra; just wake me up when September ends.

jag är fast i mitt utanförskap, i min vakenhet

Jag sträcker en försiktig, mjölkvit hand mot den ryggtavla som upptar den största delen av sängen, täcket har glidit av och den lätt sommarbruna axeln har kylts av sängkammarens drag från det öppna fönstret. I en fjäderlätt rörelse lägger jag glödande fingertoppar mot kulleden, fingertoppar som glöder av ord.
Ord som fastnat i halsen likt ett grått nystan av rädsla och osäkerhet, som får hela mig att krevera och kräkas, ord som när de talas exploderar och fyller hela världen av ett glittrande stoft, men när de hålls inne hittar sin väg ut genom längtande ytterlemmar, planerade misstag när jag längtansfullt väver samman just min hand med hans grova sträva.
Men med en grymtning och ett sömningt ryck för han bort mig, vrider sig längre in mot sig själv och jag är fast i mitt utanförskap, i min vakenhet medans han lindar in sig i egyptiska lakan och drömmarna.

den här kyliga vårkvällen vänder allt

Redan när tåget rullar in på stationen fäster han sin blåa blick i min, blinkar en gång och kastar demonstrativt in ett tuggummi i munnen. Här ska det bli hångla av, säger bilden.
Efter lite bök och stök med barnvagn och bagage står jag på samma perrong, mitt framför Söder, i Utlandet och när han pressar sina svala läppar mot mina, släpper in tungan och håller mig så hårt att jag nästan inte kan andas kan jag bara känna att det här är min man. Det är här jag hör hemma.
Jag har känt mig så bitter, trött och otillräcklig i vårat förhållande men den här kyliga vårkvällen vänder allt och jag vill vara bra. Jag vill vara kvinnan han fick mig att känna mig som i början, då för snart två år sedan, jag vill vara henne och jag börjar sakta hitta tillbaka till henne.
Det är som en av de första träffarna vi hade, då vi nästan slogs om vem som fick prata samtidigt som man inte ville annat än att lyssna, och hand i hand går vi på vägen som leder hem.
När min dotter somnat så duschar vi länge länge, tittar varandra i ögonen och han kysser bort heta vattendroppar som fastnat på min axel.
I sängen älskar vi varandra till sömns, och känslan är så slående. Inte för att jämföra, men tidigare har jag älskat och tänkt att det inte finns någon morgondag. Med Söder, med min älskade Söder, älskar jag och ser fram emot en morgon.