Fyllda av det billigaste rosévin som Djerba kan uppbringa, förvånade av alla stjärnor på himlen

Vi skulle till paradiset, det hade vi bestämt.
Hans andra chans, hans engagemang och orden 'jag tar dig dit du vill' som i mitt inre förvandlades till ett hånflin, ett hånflin jag ville mota bort med ett; Kan du ta mig tillbaka i tiden?
Men det har jag visst nämnt förr.
Fem timmar nedanför Sverige, var det inte där det skulle ligga denna ö med pooler som begåvats med namnet Calypso och ökenutflykter med Vintergatans klarhet som drivkraft.
Med mjukfina sandkorn i kroppens alla skrymseln, av sand och av sömn under ögonlocken tvingar vi oss kisande igenon 40 graders solstrålar för att upptäcka att paradiset är smustigt.
Någon har ställt en exploderad spis mitt där i, ingen plockar bort det sjögräs som sprider stank över de allmänna stränderna i kontrast till de vita hotellägda. Och vi bor där, på ett sådant hotell med vit strand och turkost vatten, vars omgivning vaktas av bommar och bås med uniformsklädda män. Som om att verkligheten inte får vara en del av paradiset.
Taxichaffören förstår inte min franska när jag försöker hanka fram att vi inte vill till bazaren och marknaden utan till folket, vi vill handla tamponger på en mataffär där andra kvinnor gör det, vi vill se deras ris och toalettpapper, hitta den fulaste burken med den starkaste harissa och dricka kaffe med någon som kan berätta oss en saga. En historia, om ett liv som är sanning.
Om männen som börjar arbeta på hotellet efter tolvslagets mörker, som skamset skjuter undan blicken när jag prövar mig på ett bon soir under min nattpromenad.

Och det är här vi ska älska igen.
Med knaggliga försök och pärongröna underkläder i skiraste babydollmaterial försöker jag ta emot honom på sängen, och han kysser mig likt en nervös tonåring, det vill säga nästan inte alls, och smeker min kropp så länge att jag hinner sluta ögonen och nästan somna.
När släpper man svek och oärlighet, jag undrar om de monster som griper tag i mitt hjärta med giriga klor kommer tycka att han förtjänar mig, och släppa taget.

Ibland kan det gå så lätt, som när vi dansar zorba vid poolkanten och tappar balansen in i varandras armar. Fyllda av det billigaste rosévin som Djerba kan uppbringa, förvånade av alla stjärnor på himlen och den vackra vägen till smultronstället, vår egen bar med halmtak och röd,gul,gröna lampor, sjukt dyra drinkar men gratis oliver.
Andra dagar kan inte ens hans starka grepp om min midja på en guppande dromedar få mig att känna något, inte ens trygghet. Det skrämmer mig, att han har sårat mig och jag blev ledsen- men nu är jag så tom.