I ett regn av miljoner fjärilar

Så många huvuden upphöjda över mitt, jag ser inget annat än det virvlande ljus som projiceras från scenkanten. Men jag hör.
Jag hör musiken.
Och jag hör hans hjärta slå mellan mina skulderblad när han håller om mig i ett stadigt grepp och mina salta tårar kröner kindbenen under texten till Fix You med Coldplay. Han trycker sina läppar mot min hjässa, han är bakom mig i detta hav av lyriska kroppar och jag litar på det.
Söders starka famn och minnena av det förflutna, den smärtsamma förlusten av ett barn jag älskat redan innan jag träffat. Det hänger inte alls ihop, kärleken till barnet och den nya kärleken till Söder, men de förenas där i mitten av storstadens sportarena.
Han borde inte vara den som tröstar mig i det här.
Men kanske är det så, att det är han som står med limtuben i högsta hugg, redo att pussla ihop mig när jag faller sönder?
Är det en del av kärleken, att trösta fast man inte riktigt kan förstå?
Jag kommer misslyckas att förklara den känslan jag fick där, men det var som sorg och lycka drev igenom ett chickenrace och krocken blev rakt i min själ.

I ett regn av miljoner fjärilar kysser han mig hårt och länge, fjärilar som virvlar omkring oss och landar vid våra fotsulor, i våra fickor, i mitt hår. När vi trängs för att komma ut glöms en gratis CDskiva bort, men hand i hand huttrar vi oss ner för rikemansgator och landar på den slitna hårdrocksklubben nere vid Sveavägen.
Öl, drinkar, skratt.
Jag känner att jag är hemma överallt, arenor, smutsiga pubar, rikemansgator. I fjärilsregn och på festivaler. I soffan och i Afrika på kamelryggen. Alla ställen är hemma, när han håller mig i handen.

jag är snabb att ursäkta, snabb att förtränga

Vin, återigen, rött denna gång.
Värmeljus i Bitterbar och en rykande het västkustsoppa framför mig. Med nyfiket tonfall ber han mig måla upp planritningen av de 70 kvadratmeter som snart är mina och sedan kanske våra i ännu en närförort till Citypulsen. Vi drömmer om den inglasade balkongen och det lila landskap med orientaliska gyllene detaljer ska ta plats, vi skojar om vems soffa som bäst är ämnad åt vardagsrummet och vilken hemsk tapet vi ska välja som fond.
Och det känns bra, trots att jag har festivalfrusna fötter och regndroppar som ännu inte torkat i hårbotten, trots att efterrätten kommit in.
En liten bit av mig har börjat hoppats på att vi har kommit vidare, och med vi menar jag migsjälv, men en annan bit har varit på obehörig mark och hört obehöriga ord till okänd.
Och det får mig att tänka på sanningar, hur vi målar upp passande bilder i vissa situationer och besparar oss lögnen genom att inte berätta allt.
Vart går alla gränser?
När jag mediterar är mantrat Sat Nam - Sanning är min Identitet. Men jag känner att det var länge sedan nu, för jag är snabb att ursäkta, snabb att förtränga i min jakt på det sanna och det rena - så jag formar en egen bild och näthinnans fakta skrotas.
För jag vill vidare. Jag vill ha gemensamma nyckelknippor med honom, med min Söder.
Jag vill vara Söderflickan.
Fast i förorten då.