jag är snabb att ursäkta, snabb att förtränga

Vin, återigen, rött denna gång.
Värmeljus i Bitterbar och en rykande het västkustsoppa framför mig. Med nyfiket tonfall ber han mig måla upp planritningen av de 70 kvadratmeter som snart är mina och sedan kanske våra i ännu en närförort till Citypulsen. Vi drömmer om den inglasade balkongen och det lila landskap med orientaliska gyllene detaljer ska ta plats, vi skojar om vems soffa som bäst är ämnad åt vardagsrummet och vilken hemsk tapet vi ska välja som fond.
Och det känns bra, trots att jag har festivalfrusna fötter och regndroppar som ännu inte torkat i hårbotten, trots att efterrätten kommit in.
En liten bit av mig har börjat hoppats på att vi har kommit vidare, och med vi menar jag migsjälv, men en annan bit har varit på obehörig mark och hört obehöriga ord till okänd.
Och det får mig att tänka på sanningar, hur vi målar upp passande bilder i vissa situationer och besparar oss lögnen genom att inte berätta allt.
Vart går alla gränser?
När jag mediterar är mantrat Sat Nam - Sanning är min Identitet. Men jag känner att det var länge sedan nu, för jag är snabb att ursäkta, snabb att förtränga i min jakt på det sanna och det rena - så jag formar en egen bild och näthinnans fakta skrotas.
För jag vill vidare. Jag vill ha gemensamma nyckelknippor med honom, med min Söder.
Jag vill vara Söderflickan.
Fast i förorten då.