Idag var jag så nästannormal som det bara går att bli

När det kommer till normalitet är jag inget geni. Jag är så långt ifrån den lunken som jag längtar efter, och börjar känna mig lätt formad och förbannad för hur jag ständigt hukat mig för Söder. Han har bett mig minska mig på det mest manliga vis- han gjorde slut och av anledningar; min yvighet, min öppenhet, min förkärlek till tabuskämt eller att skrika avsugning på en överfull innerstadsbuss. Jag har alltid kallat det för en släng av Tourettes med ett leende vilket fick honom att känna sig ännu mer mossig.
Jag trodde det var kärlek, jag tänkte att det var att växa upp, att ändra allt sådant som gjorde mig till mig. Jag såg det inte som en uppoffring, jag valde att kalla det för möjlighet och säljaren i mig pulserade under ytan när omgivningen frågande tittade på.
Vad händer med vår Dita?

Det exploderar i att han, av all kärlek, imiterar mitt skratt som karaktäriseras av att jag med vidöppen mun kastar huvudet bakåt och viker mig framåt vid midjan. Bara det att han ser ut som ett jävla mongo när han gör det och min blixtsnabba reaktion är han inte vill att jag ser ut så, han vill att jag skrattar stilla med sammanbitna tänder och ett leende a la klädnypa i nacken. Han vill att jag skrattar lika stelt som hans ex på hennes svarvita facebookbild, då är jag mera rätt.
Och plötsligt är det rotat, det låsta skrattet, och jag är glad för jag skrattar normalt, jag skrattar som man gör när det är offentligt, jag skrattar och skrynklar inte till något. Men han påpekar det, Dita, vad fan håller du på med? och jag älskar att jag får anklaga honom.
Du har format mig, jag blir som du vill ha.
Hans röst brister, det har gått för långt och han är arg när han väser att han älskar mitt skratt och hur det slår mot husväggar i senapsgul betong.
Är jag färdig med missbrukandet av hans förtroende? Idag var jag så nästannormal som det bara går att bli, idag fanns inget inslag av idioti eller förruttna tankar.
Idag fanns bara Donna vid min sida, skratt och smattrande klackar. Och jag har skött mig, verkligen skött mig sånär som att jag förklarade ett telefonsamtal på över en timma genom att skylla på min syster.
När det egentligen var någon helt annan.

Han lyssnar på mina som om jag hade något att säga

Jag går ut från den stora byggnaden på Östermalm och kylan biter verkligen tag i mina kinder den här morgonen, solen skär sig mot singlande snöflingor från en dassig himmel. Vädret känns lika förvirrat som mig.
Musikern har sms;at mig och erbjudit en varm saccosäck och frukostfika, så en snabb sväng in på konditoriet för att införskaffa hans favoritbulle innan avsatt tid, hinns med. Han står och väntar på mig redan i trapphuset, alldeles underbart fin i en enkel, mörkblå tröja. Dörren öppnas med ett leende och en välkomnande kram på samma gång.
Konversationen bubblar upp i samma sekund vi ställer oss i hissen, dryga 35 timmar har passerat sedan vi sågs och det finns någon saga att hämta i varje timma. Han lyssnar på mina, som om jag var en prisbelönad historieberättare, han lyssnar på mina som om jag hade något att säga- även om det bara handlar om tiden hemma med en dotter som inte var på topp.
Vi går upp på hans kontor, där finns även Den Identitetslöse som nyfiket tittar in i vår bubbla av värme, bullar och kaffe från mellersta Sveriges kanske bästa kaffemaskin. Han säger bara hej, innan han försvinner iväg med sina otrendiga glasögon och bruna pullover.
Jag kan inte låta bli att le lite extra, och i just rätt sekund slänga bak en brun hårslinga.
Mitt hår är oslagbart när det gäller förförelsens ädla konst, något jag är riktigt nöjd med mitt utseende är det mörka, tjocka och långa svall jag blivit välsignad med.
(Fast det mörka i det är ju bara tillfälligt, egentligen var genpoolen inte så generös utan jag dras med den vanliga skandinaviska färgen som så fint kan kallas grå.)
Jag har väldigt långt hår. I väldigt fin kvalite. Så bra att jag får göra reklamfilm för schampo ibland.
Men det är inte hår den här bloggen handlar om, förlåt, jag glömmer bort.

Idag är jag inspirerad av skolflickornas uniformer jag kikade på i gårdagens marathon från Gossip Girl. Jag har en liten kjol och en tshirt med krage och det viktigaste av allt; knästrumpor.
Rent åldermässigt ska jag inte ha sådana kläder, men rent kroppsmässigt vore det en synd att låta bli.
På Musikerns kontor drar jag upp knäna under mig och smuttar på kaffet jag fått serverat. Vi pressar i oss bullarna och plötsligt kommer han på att han har en present till mig. På äkta Musikervis kilar han iväg och hämtar det, kommer tillbaka tomhänt och börjar knäppa upp jylfen.
Till min lättnad (och med ett uns av besvikelse) skrattar han till och tar fram något ur bakfickan i stället för kuken, en chokladkaka - Marabou Amigo. Lite av mitt signum, och han berättar om att han faktikst saknar att hitta det otroligt dåligt designade pappret lite varstans i sin lägenhet.
Jag är trött och han är snabb med att dra fram nyckeln hem för att jag ska få åka dit och sova, men det känns fel. Jag vill inte vara ensam i hans lägenhet, så jag åker till min istället. Och nu sitter jag här med en chokladkaka och faktiskt... ler lite åt att någon tänkt på mig och köpt den.

Vi spelar under olika regler

Det var redan kring jul som Söder frågade mig om jag inte ville åka utomlands med honom. Med tanke på vår historia då, han som precis varit otrogen och jag som lindat in mina känslor med Mr Nice svarade jag absolut i tron att vi aldrig skulle komma dit.
Men nu har tiden tickat på, nästan tre månader har förflutit sedan den konversationen ägde rum och Söder har verkligen legat på de senaste dagarna, Grekland, Indien, Montenegro...
-Välj vart du vill åka, säger han med glödande blick. Jag tar dig dit du vill!
Det sårade monstret som ligger på lur i mig vill slå ner de där livsbejakande ögonen och fråga om han inte kan ta mig ett halvår tillbaka i tiden?
Utan att jag egentligen visste hur det gick till, så är vi ett av de där paren som ska åka utomlands ihop, och det är något nytt- det är ett ställe jag inte varit på tidigare. Det är han som ska bevisa att jag kan lita på honom, så det är han som skickar små personliga tips från resesidan till min inbox. Vi spelar under olika regler, det är något som står klart. Han känner att han knappt kan ta en öl med sina vänner, men bedyrar att det inte är någon uppoffring alls, älsklingen, han förstår verkligen min osäkerhet, han kryper för mig, saknar mig, vill hem till mig i motsats till Jaget- som blivit kallt och svårpåverkat av hans ord.
Det är bara ord nu, för han har yppat de tre viktigaste utan att mena dem. Även om han menar dem nu, hur ska jag veta?
Skulle han ens ha mage att ifrågasätta en frukostdate, om han fick reda på att jag hade sådana, skulle jag sparka bakut och tycka han förtjänade osäkerheten. På något sätt kan vi säga att vi har bytt roller, när vi började våran historia var det jag som trånade och han höll sig på en armslängds avstånd, och nu är det tvärtom.
Fast jag sårar mycket värre.
Som min vän Lågan sa en gång; Jag handskar hellre ett sårat lejon än en sårad kvinna.

Allt det bittra i mig, all ilska, allt äckel kan komma fram i en handvändning, men jag jobbar med mig själv hela tiden för att ta mig vidare. Det är vad som skrämmer mig, sättet jag går tillväga på var inte alls planerat, men det är ju just det där att han, Söder, har gjort ett (tre) misstag och jag måste jobba på att gå vidare. Jag, inte vi. För han är inte här, han är långt bort och erbjuder bara stöd över knastriga Skypeförbindelser eller telefon. När han är hemma så vågar jag landa mer i oss och vara den självsäkra, fantastiska varelse som jag förtjänar att känna mig som. För varje gång som vi får några nätter tillsammans sitter den känslan i lite längre.
Jag tänkte först att det här skulle vara en blogg om notorisk otrohet och hur jag kan vara världens gulligaste tjej utan att känna något, men kanske är det en blogg om att gå vidare? Även om jag inte rekommenderar mitt sätt för någon.

om mitt innersta virrvarr

Jag vill inte säga till, men vet att jag en dag kommer behöva göra det.

Det är inte dött mellan mig och Söder, verkligen inte. Men han har sårat mig, dels genom att sätta vår kärlek i andra hand och flytta utomlands för jobb och dels med de äventyr han roat sig med just där, i utlandet. Sakta smög det fram hur han låtit andra kvinnor ta del av hans inre tankar, hur han inte kunnat hålla sig från att släppa in tungan i dess munnar och kuken fick sig en upplevelse den också.Det förstörde oss lite.För där jag känt mig säkrast, i hans kärlek, hittade jag plötsligt ingenting och hans ånger fick mig att må illa. Hur vågar han må dåligt undrade jag i mitt raseri, hur vågar han säga att han är glad att jag vet för han burit på det så länge? Hur vågade han säga att om något positivt kommit ur det här så är det att han vet vad han vill nu?

Söder gillar inte när jag är mitt galna jag, han gillar inte om jag säger ordet avsugning offentligt, han trivs inte när jag är för yvig, The Afrodite Way är okey hemma, men ibland blir jag förvånad att han ens håller min hand när vi promenerar.
Jag älskar Söderpojken, och jag vet att många av er som läser kanske höjer ett ögonbryn över de orden, men han är min bästa vän, min allra närmaste bundsförvant och jag kan prata om mitt innersta virrvarr med honom. Och varför hoppar jag inte dit?
Jag vill ha en ordentlig grund att landa på, höstens händelser orsakade jordbävning hos mig och vi får ta den här våren att lära känna varandra lite bättre.

Natten har inga löften

Jag stapplar Dalagatan upp i höga klackar, zebraklänningen tight som ett andra skinn, håret i perfekt svall och Heartless med Kanye West pumpandes i öronen. En snabb blick på mobilen som indikerar ett sms från Söderpojken. För många, även känd som min Pojkvän i Annat Land.
Saknar dig älskling, men unnar dig en kväll ute i all din glans!
Klickar bort det.
Han tror att jag ska träffa en nära ävn från tjejligan, Donna, men sist jag kollade hade hon inte ögon som två djupa brunnar, breda lite håriga axlar, perfekt tandrad och ett leende som sträcker sig från öra till öra. Vilket en ilsken, sårad och förbannad liten del av mig gärna vill att han ska tro.
Det är inte Donna som är nästan två meter lång och möter mig med just det där leendet uppmålat i ansiktet, ett stadigt tag kring min midja och en ordentlig kyss.
Söderpojken minimeras i mitt sinne när jag smyger in min hand i någon annans, fyrar av ett bländande leende och bara flyter med.
Han har något speciellt, den här mannen jag precis mött. Han är Hämnden.
Planen var att äta gott, sitta länge och berusa oss på varandra och ett välstämt rödvin och sedan gå vidare ut för att visa upp oss och hur fantastiska vi är på någon närliggande krog. Han vill visa upp mig, han vill visa att han är ute med den tightaste jeansröven i Stockholm och jag kan ana en viss besvikelse av mitt val av klädsel.
Jeansröven framhävs inte av en fräck klänning och stayups.
Fast jag viskar till honom
- Du kommer få en ordentlig överblick... senare.

Vi är tidiga till vår middagsbokning och vad ska vi göra när vi väntar annat än att börja kvällen med ett glas bubbel, en drink och nog med hångel för att ägaren ska blinka till oss med ett menande ögonkast och säga; tror ni att ni är hemma under täcket?
Vi skrattar, vi kan inte gå in i ett rum utan att folk blir intresserade av att prata med oss. Eller, om jag får omformulera mig, lyssna på när vi pratar.
Fyra timmar passerar och utgången känns långt borta när jag frågar om vi inte ska ta en taxi hem istället, vinet har lagt sig som en hinna och avslöjar min plan att förföra honom. Som om det skulle behövas!
Vi landar i hans stora dubbelsäng, mobilen fortsätter att blinka i mörkret, många vänner som undrar vart jag blir av, Söderpojken som svarar på något jag skickat; jag spelar full och kärvänlig mot honom, säger att jag saknar honom för att i sekunden senare (En entré i sovrummet) gömma undan telefonen och drunkna.
Natten har inga löften, bara en spänd förväntan när han tänder två ljus, vi ligger avklädda och pratar om något oviktigt när han stannar upp och frågar rakt ut
- Finns det något ljus du inte är vacker i?
Jag kan inte låta bli att lé, där i mörkret med hans händer över min kropp och plötsligt är pulsen högre än någonsin tidigare, blodet rusar genom mitt nät av ådror och vi älskar som om det inte fanns någon morgondag. Vi avslutar och ligger med glansartad blick där i sovrummet, pratar om hur jävla fantastiska vi är och repeterar proceduren.
Sex gånger innan det är dags att sova, i kanske fyra timmar innan det är dags att vakna.
Vid fyra tar jag mobilen och skickar ett sms till Söderpojken. Ljuger rakt ut och säger att jag är hemma, jättetrött, men vi hörs i morgon.
Morgonen smyger sig på, jag sträcker ut handen mot hans sträva, håriga, rygg och väcker honom försiktigt. Innan jag vet ordet av, står frukosten på bordet, en handduk ligger framme och duschsällskap utlovat.
Skriver något på hans ytterdörr, något bara vi förstår och säger hejdå för några timmar.
Heartless fortsätter spela när jag trycker på play, när solen smeker mitt ansikte på väg mot tåget tycker jag att Kanye West har satt ton för mig rätt bra.
Men jag ändrar mig.
Jag är inte utan hjärta, jag är rädd att jag har för mycket.
Det är nog samvetet som borde ställas under utredning.

Det är samma låt som väcker mig den morgonen, den första morgonen efter att Söder lämnat mig med all sanning.