Han lyssnar på mina som om jag hade något att säga

Jag går ut från den stora byggnaden på Östermalm och kylan biter verkligen tag i mina kinder den här morgonen, solen skär sig mot singlande snöflingor från en dassig himmel. Vädret känns lika förvirrat som mig.
Musikern har sms;at mig och erbjudit en varm saccosäck och frukostfika, så en snabb sväng in på konditoriet för att införskaffa hans favoritbulle innan avsatt tid, hinns med. Han står och väntar på mig redan i trapphuset, alldeles underbart fin i en enkel, mörkblå tröja. Dörren öppnas med ett leende och en välkomnande kram på samma gång.
Konversationen bubblar upp i samma sekund vi ställer oss i hissen, dryga 35 timmar har passerat sedan vi sågs och det finns någon saga att hämta i varje timma. Han lyssnar på mina, som om jag var en prisbelönad historieberättare, han lyssnar på mina som om jag hade något att säga- även om det bara handlar om tiden hemma med en dotter som inte var på topp.
Vi går upp på hans kontor, där finns även Den Identitetslöse som nyfiket tittar in i vår bubbla av värme, bullar och kaffe från mellersta Sveriges kanske bästa kaffemaskin. Han säger bara hej, innan han försvinner iväg med sina otrendiga glasögon och bruna pullover.
Jag kan inte låta bli att le lite extra, och i just rätt sekund slänga bak en brun hårslinga.
Mitt hår är oslagbart när det gäller förförelsens ädla konst, något jag är riktigt nöjd med mitt utseende är det mörka, tjocka och långa svall jag blivit välsignad med.
(Fast det mörka i det är ju bara tillfälligt, egentligen var genpoolen inte så generös utan jag dras med den vanliga skandinaviska färgen som så fint kan kallas grå.)
Jag har väldigt långt hår. I väldigt fin kvalite. Så bra att jag får göra reklamfilm för schampo ibland.
Men det är inte hår den här bloggen handlar om, förlåt, jag glömmer bort.

Idag är jag inspirerad av skolflickornas uniformer jag kikade på i gårdagens marathon från Gossip Girl. Jag har en liten kjol och en tshirt med krage och det viktigaste av allt; knästrumpor.
Rent åldermässigt ska jag inte ha sådana kläder, men rent kroppsmässigt vore det en synd att låta bli.
På Musikerns kontor drar jag upp knäna under mig och smuttar på kaffet jag fått serverat. Vi pressar i oss bullarna och plötsligt kommer han på att han har en present till mig. På äkta Musikervis kilar han iväg och hämtar det, kommer tillbaka tomhänt och börjar knäppa upp jylfen.
Till min lättnad (och med ett uns av besvikelse) skrattar han till och tar fram något ur bakfickan i stället för kuken, en chokladkaka - Marabou Amigo. Lite av mitt signum, och han berättar om att han faktikst saknar att hitta det otroligt dåligt designade pappret lite varstans i sin lägenhet.
Jag är trött och han är snabb med att dra fram nyckeln hem för att jag ska få åka dit och sova, men det känns fel. Jag vill inte vara ensam i hans lägenhet, så jag åker till min istället. Och nu sitter jag här med en chokladkaka och faktiskt... ler lite åt att någon tänkt på mig och köpt den.