Natten har inga löften

Jag stapplar Dalagatan upp i höga klackar, zebraklänningen tight som ett andra skinn, håret i perfekt svall och Heartless med Kanye West pumpandes i öronen. En snabb blick på mobilen som indikerar ett sms från Söderpojken. För många, även känd som min Pojkvän i Annat Land.
Saknar dig älskling, men unnar dig en kväll ute i all din glans!
Klickar bort det.
Han tror att jag ska träffa en nära ävn från tjejligan, Donna, men sist jag kollade hade hon inte ögon som två djupa brunnar, breda lite håriga axlar, perfekt tandrad och ett leende som sträcker sig från öra till öra. Vilket en ilsken, sårad och förbannad liten del av mig gärna vill att han ska tro.
Det är inte Donna som är nästan två meter lång och möter mig med just det där leendet uppmålat i ansiktet, ett stadigt tag kring min midja och en ordentlig kyss.
Söderpojken minimeras i mitt sinne när jag smyger in min hand i någon annans, fyrar av ett bländande leende och bara flyter med.
Han har något speciellt, den här mannen jag precis mött. Han är Hämnden.
Planen var att äta gott, sitta länge och berusa oss på varandra och ett välstämt rödvin och sedan gå vidare ut för att visa upp oss och hur fantastiska vi är på någon närliggande krog. Han vill visa upp mig, han vill visa att han är ute med den tightaste jeansröven i Stockholm och jag kan ana en viss besvikelse av mitt val av klädsel.
Jeansröven framhävs inte av en fräck klänning och stayups.
Fast jag viskar till honom
- Du kommer få en ordentlig överblick... senare.

Vi är tidiga till vår middagsbokning och vad ska vi göra när vi väntar annat än att börja kvällen med ett glas bubbel, en drink och nog med hångel för att ägaren ska blinka till oss med ett menande ögonkast och säga; tror ni att ni är hemma under täcket?
Vi skrattar, vi kan inte gå in i ett rum utan att folk blir intresserade av att prata med oss. Eller, om jag får omformulera mig, lyssna på när vi pratar.
Fyra timmar passerar och utgången känns långt borta när jag frågar om vi inte ska ta en taxi hem istället, vinet har lagt sig som en hinna och avslöjar min plan att förföra honom. Som om det skulle behövas!
Vi landar i hans stora dubbelsäng, mobilen fortsätter att blinka i mörkret, många vänner som undrar vart jag blir av, Söderpojken som svarar på något jag skickat; jag spelar full och kärvänlig mot honom, säger att jag saknar honom för att i sekunden senare (En entré i sovrummet) gömma undan telefonen och drunkna.
Natten har inga löften, bara en spänd förväntan när han tänder två ljus, vi ligger avklädda och pratar om något oviktigt när han stannar upp och frågar rakt ut
- Finns det något ljus du inte är vacker i?
Jag kan inte låta bli att lé, där i mörkret med hans händer över min kropp och plötsligt är pulsen högre än någonsin tidigare, blodet rusar genom mitt nät av ådror och vi älskar som om det inte fanns någon morgondag. Vi avslutar och ligger med glansartad blick där i sovrummet, pratar om hur jävla fantastiska vi är och repeterar proceduren.
Sex gånger innan det är dags att sova, i kanske fyra timmar innan det är dags att vakna.
Vid fyra tar jag mobilen och skickar ett sms till Söderpojken. Ljuger rakt ut och säger att jag är hemma, jättetrött, men vi hörs i morgon.
Morgonen smyger sig på, jag sträcker ut handen mot hans sträva, håriga, rygg och väcker honom försiktigt. Innan jag vet ordet av, står frukosten på bordet, en handduk ligger framme och duschsällskap utlovat.
Skriver något på hans ytterdörr, något bara vi förstår och säger hejdå för några timmar.
Heartless fortsätter spela när jag trycker på play, när solen smeker mitt ansikte på väg mot tåget tycker jag att Kanye West har satt ton för mig rätt bra.
Men jag ändrar mig.
Jag är inte utan hjärta, jag är rädd att jag har för mycket.
Det är nog samvetet som borde ställas under utredning.

Det är samma låt som väcker mig den morgonen, den första morgonen efter att Söder lämnat mig med all sanning.