om mitt innersta virrvarr

Jag vill inte säga till, men vet att jag en dag kommer behöva göra det.

Det är inte dött mellan mig och Söder, verkligen inte. Men han har sårat mig, dels genom att sätta vår kärlek i andra hand och flytta utomlands för jobb och dels med de äventyr han roat sig med just där, i utlandet. Sakta smög det fram hur han låtit andra kvinnor ta del av hans inre tankar, hur han inte kunnat hålla sig från att släppa in tungan i dess munnar och kuken fick sig en upplevelse den också.Det förstörde oss lite.För där jag känt mig säkrast, i hans kärlek, hittade jag plötsligt ingenting och hans ånger fick mig att må illa. Hur vågar han må dåligt undrade jag i mitt raseri, hur vågar han säga att han är glad att jag vet för han burit på det så länge? Hur vågade han säga att om något positivt kommit ur det här så är det att han vet vad han vill nu?

Söder gillar inte när jag är mitt galna jag, han gillar inte om jag säger ordet avsugning offentligt, han trivs inte när jag är för yvig, The Afrodite Way är okey hemma, men ibland blir jag förvånad att han ens håller min hand när vi promenerar.
Jag älskar Söderpojken, och jag vet att många av er som läser kanske höjer ett ögonbryn över de orden, men han är min bästa vän, min allra närmaste bundsförvant och jag kan prata om mitt innersta virrvarr med honom. Och varför hoppar jag inte dit?
Jag vill ha en ordentlig grund att landa på, höstens händelser orsakade jordbävning hos mig och vi får ta den här våren att lära känna varandra lite bättre.