I ett regn av miljoner fjärilar

Så många huvuden upphöjda över mitt, jag ser inget annat än det virvlande ljus som projiceras från scenkanten. Men jag hör.
Jag hör musiken.
Och jag hör hans hjärta slå mellan mina skulderblad när han håller om mig i ett stadigt grepp och mina salta tårar kröner kindbenen under texten till Fix You med Coldplay. Han trycker sina läppar mot min hjässa, han är bakom mig i detta hav av lyriska kroppar och jag litar på det.
Söders starka famn och minnena av det förflutna, den smärtsamma förlusten av ett barn jag älskat redan innan jag träffat. Det hänger inte alls ihop, kärleken till barnet och den nya kärleken till Söder, men de förenas där i mitten av storstadens sportarena.
Han borde inte vara den som tröstar mig i det här.
Men kanske är det så, att det är han som står med limtuben i högsta hugg, redo att pussla ihop mig när jag faller sönder?
Är det en del av kärleken, att trösta fast man inte riktigt kan förstå?
Jag kommer misslyckas att förklara den känslan jag fick där, men det var som sorg och lycka drev igenom ett chickenrace och krocken blev rakt i min själ.

I ett regn av miljoner fjärilar kysser han mig hårt och länge, fjärilar som virvlar omkring oss och landar vid våra fotsulor, i våra fickor, i mitt hår. När vi trängs för att komma ut glöms en gratis CDskiva bort, men hand i hand huttrar vi oss ner för rikemansgator och landar på den slitna hårdrocksklubben nere vid Sveavägen.
Öl, drinkar, skratt.
Jag känner att jag är hemma överallt, arenor, smutsiga pubar, rikemansgator. I fjärilsregn och på festivaler. I soffan och i Afrika på kamelryggen. Alla ställen är hemma, när han håller mig i handen.

jag är snabb att ursäkta, snabb att förtränga

Vin, återigen, rött denna gång.
Värmeljus i Bitterbar och en rykande het västkustsoppa framför mig. Med nyfiket tonfall ber han mig måla upp planritningen av de 70 kvadratmeter som snart är mina och sedan kanske våra i ännu en närförort till Citypulsen. Vi drömmer om den inglasade balkongen och det lila landskap med orientaliska gyllene detaljer ska ta plats, vi skojar om vems soffa som bäst är ämnad åt vardagsrummet och vilken hemsk tapet vi ska välja som fond.
Och det känns bra, trots att jag har festivalfrusna fötter och regndroppar som ännu inte torkat i hårbotten, trots att efterrätten kommit in.
En liten bit av mig har börjat hoppats på att vi har kommit vidare, och med vi menar jag migsjälv, men en annan bit har varit på obehörig mark och hört obehöriga ord till okänd.
Och det får mig att tänka på sanningar, hur vi målar upp passande bilder i vissa situationer och besparar oss lögnen genom att inte berätta allt.
Vart går alla gränser?
När jag mediterar är mantrat Sat Nam - Sanning är min Identitet. Men jag känner att det var länge sedan nu, för jag är snabb att ursäkta, snabb att förtränga i min jakt på det sanna och det rena - så jag formar en egen bild och näthinnans fakta skrotas.
För jag vill vidare. Jag vill ha gemensamma nyckelknippor med honom, med min Söder.
Jag vill vara Söderflickan.
Fast i förorten då.

Fyllda av det billigaste rosévin som Djerba kan uppbringa, förvånade av alla stjärnor på himlen

Vi skulle till paradiset, det hade vi bestämt.
Hans andra chans, hans engagemang och orden 'jag tar dig dit du vill' som i mitt inre förvandlades till ett hånflin, ett hånflin jag ville mota bort med ett; Kan du ta mig tillbaka i tiden?
Men det har jag visst nämnt förr.
Fem timmar nedanför Sverige, var det inte där det skulle ligga denna ö med pooler som begåvats med namnet Calypso och ökenutflykter med Vintergatans klarhet som drivkraft.
Med mjukfina sandkorn i kroppens alla skrymseln, av sand och av sömn under ögonlocken tvingar vi oss kisande igenon 40 graders solstrålar för att upptäcka att paradiset är smustigt.
Någon har ställt en exploderad spis mitt där i, ingen plockar bort det sjögräs som sprider stank över de allmänna stränderna i kontrast till de vita hotellägda. Och vi bor där, på ett sådant hotell med vit strand och turkost vatten, vars omgivning vaktas av bommar och bås med uniformsklädda män. Som om att verkligheten inte får vara en del av paradiset.
Taxichaffören förstår inte min franska när jag försöker hanka fram att vi inte vill till bazaren och marknaden utan till folket, vi vill handla tamponger på en mataffär där andra kvinnor gör det, vi vill se deras ris och toalettpapper, hitta den fulaste burken med den starkaste harissa och dricka kaffe med någon som kan berätta oss en saga. En historia, om ett liv som är sanning.
Om männen som börjar arbeta på hotellet efter tolvslagets mörker, som skamset skjuter undan blicken när jag prövar mig på ett bon soir under min nattpromenad.

Och det är här vi ska älska igen.
Med knaggliga försök och pärongröna underkläder i skiraste babydollmaterial försöker jag ta emot honom på sängen, och han kysser mig likt en nervös tonåring, det vill säga nästan inte alls, och smeker min kropp så länge att jag hinner sluta ögonen och nästan somna.
När släpper man svek och oärlighet, jag undrar om de monster som griper tag i mitt hjärta med giriga klor kommer tycka att han förtjänar mig, och släppa taget.

Ibland kan det gå så lätt, som när vi dansar zorba vid poolkanten och tappar balansen in i varandras armar. Fyllda av det billigaste rosévin som Djerba kan uppbringa, förvånade av alla stjärnor på himlen och den vackra vägen till smultronstället, vår egen bar med halmtak och röd,gul,gröna lampor, sjukt dyra drinkar men gratis oliver.
Andra dagar kan inte ens hans starka grepp om min midja på en guppande dromedar få mig att känna något, inte ens trygghet. Det skrämmer mig, att han har sårat mig och jag blev ledsen- men nu är jag så tom.

Hur hamnar man där, naken med sin kuk i en annan kvinnas mun

Jag kan fortfarande blunda och se hans kropp.
Uppleva den där kvällen, fast med hans ögon, genom hans händer, hur han är den allra bästa varianten av sig själv, hur han skrattar och lyckas med sin komiska timing. Jag vet precis hur han tänkte när han valde en lagom pretantiös film i harmoni med lite kärlek och svårlästa personer, och när han stod framför garderoben för att välja skjorta.
Det kryper i skinner på mig, i samband när han, bakom mina slutna ögon lock, kryper närmre kvinnan som inte är jag där i filmsoffan, hur deras hjärtan uppmanande pumpar på, när de små millimetrarna mellan deras kroppar fylls av spänning och ett upphetsat mantra av vill-ha-dig.
De har inte kysst varandra än när de kryper ner i sängen, hon ligger redan ner, den anisktslösa och han drar långsamt av sig sin tröja. Hon flyttar åt sidan och länge ligger de i ett nattmörkt rum och bara pratar.
Planerade misstag då en hand råkar landa på en axel.
Ljuva fel då två bar ben flätar sig samman och höfter skjuts närmare varandra. Han snusar henne i nacken innan han lägger sina läppar där, när hon vänder sig om för att möta hans ansikte så börjar hon med ögonen. De tittar på varandra, hans isiga blåa och hennes som jag inte vet. Kanske en hand mot en kind.
Men sedan en kyss.
Trevande, deras första som de alltid skulle minnas om han valt att bli ihop med henne.
20 år från nu skulle de le mot varandra i samförstånd -Älskling... minns du den där första?

Jag ser allt så tydligt, hans tankar och frånvaron av mig, den som delar hans liv, där i.
Och det får mig fortfarande till att gråta, bara att veta, hur långt borta han kan ställa mig, hur kan han älska mig när han är så långt borta att han släpper in en annan.
Två andra.
Tre.
Men den här kvällen, vart var jag då? Vart fanns Dita när de blir allt mer upphetsade och flämtar i varandras öron. När händerna kräver hudyta och läpparna blir torra av all luftgenomfart, när hon kysser sig ner över hans bröstkorg och slukar hans kuk i sin mun, vart gömde han sin kärlek för mig då?

Jag hatar att jag får ta del av vad de delat, att jag inte är klar med mardrömsbilder med så många månader på nacken. Men när försvinner de, när kan jag släppa ut honom från fängelset där förtroendet inte bara är fångvaktare utan även direktör?
Hur hamnar man där, naken med sin kuk i en annan kvinnas mun, när man en halvtimma tidigare talat med mig och min dotter i telefon och bedyrat sin kärlek. Vart var hon då? Gick han ut på balkongen eller smög han in på toaletten? Pratade han inte lite tystare än vanligt?

Jag kan leva det genom hans ord och hur väl jag känner honom.
Och jag hatar att han säkert slog ut med ena handen sådär, precis som jag älskar när han gör, för att poängtera vidden av något han precis har sagt. Jag hatar att hon fick ta del av det, och att jag bara kan straffa i tystnad.

om en halv människa som sprungit åt fel håll i fel dröm

Jag nämner någon gång att det här kanske är en blog om att aldrig få nog?
Det börjar bli en saga om en halv människa som sprungit åt fel håll i fel dröm, och sakta börjar jag nynna ett nytt mantra; just wake me up when September ends.

jag är fast i mitt utanförskap, i min vakenhet

Jag sträcker en försiktig, mjölkvit hand mot den ryggtavla som upptar den största delen av sängen, täcket har glidit av och den lätt sommarbruna axeln har kylts av sängkammarens drag från det öppna fönstret. I en fjäderlätt rörelse lägger jag glödande fingertoppar mot kulleden, fingertoppar som glöder av ord.
Ord som fastnat i halsen likt ett grått nystan av rädsla och osäkerhet, som får hela mig att krevera och kräkas, ord som när de talas exploderar och fyller hela världen av ett glittrande stoft, men när de hålls inne hittar sin väg ut genom längtande ytterlemmar, planerade misstag när jag längtansfullt väver samman just min hand med hans grova sträva.
Men med en grymtning och ett sömningt ryck för han bort mig, vrider sig längre in mot sig själv och jag är fast i mitt utanförskap, i min vakenhet medans han lindar in sig i egyptiska lakan och drömmarna.

den här kyliga vårkvällen vänder allt

Redan när tåget rullar in på stationen fäster han sin blåa blick i min, blinkar en gång och kastar demonstrativt in ett tuggummi i munnen. Här ska det bli hångla av, säger bilden.
Efter lite bök och stök med barnvagn och bagage står jag på samma perrong, mitt framför Söder, i Utlandet och när han pressar sina svala läppar mot mina, släpper in tungan och håller mig så hårt att jag nästan inte kan andas kan jag bara känna att det här är min man. Det är här jag hör hemma.
Jag har känt mig så bitter, trött och otillräcklig i vårat förhållande men den här kyliga vårkvällen vänder allt och jag vill vara bra. Jag vill vara kvinnan han fick mig att känna mig som i början, då för snart två år sedan, jag vill vara henne och jag börjar sakta hitta tillbaka till henne.
Det är som en av de första träffarna vi hade, då vi nästan slogs om vem som fick prata samtidigt som man inte ville annat än att lyssna, och hand i hand går vi på vägen som leder hem.
När min dotter somnat så duschar vi länge länge, tittar varandra i ögonen och han kysser bort heta vattendroppar som fastnat på min axel.
I sängen älskar vi varandra till sömns, och känslan är så slående. Inte för att jämföra, men tidigare har jag älskat och tänkt att det inte finns någon morgondag. Med Söder, med min älskade Söder, älskar jag och ser fram emot en morgon.

nakna över sängen, intrasslade i varandra

Vi är som två hungriga djur, vi kastar oss över varandra och det är som om att han utforskar min kropp för första gången.
Jag visste inte hur känslig jag var där, mellan skulderbladen, men hans krävande läppar berättar det för mig samtidigt som de letar sig upp till skallrosetten.
Det har gått en vecka, en hel vecka utan hans närhet, och spänningen som byggs upp under kvällen går inte att ta miste på. Vi sitter där, mätta och belåtna i min soffa som så många kvällar förr, vi har pratat sönder någon film och ramlat in ett eskalerat hångel, de där sträva handflatorna letar sin in innanför min tröja, kupar sig över mina bröst och han mumlar något mot mitt hår.
Varje gång... varje gång. Hur kan det kännas så otroligt varje gång?
Jag leder in honom mot mitt dunkla sovrum, det är ett blåaktigt kvällsljus och han hindrar mig från att dra ner mina draperier genom att ta ett stabilt tag i min handled.
I ett hetsigt tempo åker tröjor av, och alla mina kläder utom trosorna som dagen till ära är midnattsblå spets. Jag står på knä framför honom och befriar honom från det sista av hans plagg och viljan av att ha honom i mig, så djupt det går att komma, är starkare än någonsin.
Han rycker tag i min hårbotten, lyfter mig mot väggen, älskar med mig och slänger mig på sängen. Älskar med mig igen och igen, det finns inget stopp, det finns ingenting att vakna upp till i morgon.
Vi somnar utslagna, nakna över sängen, intrasslade i varandra. Tror en timma passerar, sedan börjar Lugna Favoriter att väcka oss, han sträcker på sig och försvinner från vår värld av sex och längtan. Han kysser mig inte innan han går, för jag ser så nöjd ut, för jag ser så fantastisk ut att han inte vill störa.

jag vaknar lika påklädd som jag avslutade dagen.

Och något skär sakta i mig, gör hela min själ till ett otal strimmiga slamsor, som skamset ligger och vrider sig i hans händer och ber om nåd.
När påsken förflyter med mig som Duktig Flickvän till en man som inte älskar med mig för vi är i hans föräldrars hus, för att min dotter sover i samma rum, jag spelar duktig flickvän i det torra, där vi inte har tid för varandra mer än en flyktig puss på en farstutrappa när vi säger hej efter alla dessa veckor ifrån varandra.
Och jag väntar till nätterna, kanske är de våra, men vi somnar inte samtidigt för han hittar anledningar att stanna uppe och min trötthet är för stor för att vänta vaken, det nya setet med underkläder spänner mot mina bröst och min hud, och jag vaknar lika påklädd som jag avslutade dagen.
Det är i sekunderna innan hushållet vaknar jag smyger in en hand mot hans rygg och frågar honom vad som är fel. Han ler så fint, pussar min nästipp och skrattar åt dramatiska Dita. Varför skulle något vara fel?

Jag vet inte.
Jag blev så chockad när jag ställt in mig på passion och fann... trygghet.
Kan jag ställa om, tänka om. Göra om?

donnan varieras snabbt och blir flickan med fransk fläta

Du kanske undrar vem hon är, kvinnan med det långa mörka håret, med ögon gnistrande av en grön hinna lins. Hon som på uteserveringen i Kungsträdgården för glaset med en Dagens till läpparna och nonchalant slickar bort en droppe från överläppen trots att klockan nyss slagit tolv.
Mot vilken horisont söker sig hennes blick- den tomma, som sekunderna efter att den noterat hur du stirrar, sätter senaste modellen av Versaces solglasögon över näsan och sjunker djupare in i sin drink. Och sin bok.
Med välmanikyrerade naglar bläddrar hon förstrött vidare och du tänker direkt att det måste vara någon form av chicklitt, men en närmre titt på omslaget vittnar om Dostojevskij.
Det slår undan alla sinnesintryck du trodde att du fått, den svala, snygga, linsbeprydda donnan varieras snabbt och blir flickan med fransk fläta- där lösa tåtar letat sig fria och kröner henne med en gloria.
Hon blir flickan, som i mjukisbyxor drar upp knäna mot huvudet, rättar till de stora, fyrkantiga glasögonen och rättar till ett enkelt bomullslinne med ett peacemärke på. I takt med att bladen vänds i den bok du ständigt hittar hennes näsa nedsjunken i, sträcker hon handen efter en trendig Filippa K kopp fylld med the av ohälsosam sort.
Och du fascineras av hennes skönhet, inte där på uteserveringen med hela världen som spelfält, utan just där i soffan, så naken som bara du kan se henne.

stärkt från tankarna innan läggdags igår

Natten förflöt i drömlös ensamhet, och även om sömnen i vanliga fall är som djupast när jag har en varm kropp vid min sida så hann jag knappt lägga mitt fortfarande sminkade ansikte mot kudden innan jag hittade vila.
Inte en enda gång vaknade jag, och när en blodlockig dotter smög sin nyvakna kropp bredvid min blev stunden jag vaknade.
Vi satt med uppdragna knän och åt kaviarmackor i min säng.
Ett sms piper, från Mr Nice som frågar om jag, varelsen av ljusets skönhet, kan hedra honom vid lunch, stärkt från tankarna innan läggdags igår svarar jag först nekande. Nu ska jag vara bra, nu ska jag vara Söderflickan.
Men timmarna går, morgonen blir dag och det där sugen, det där beroendet efter honom resulterar i att jag byter lunch mot middag.
Det blir ett väntat svar, och nu tinad torsk och planerat potatiskok på diskbänken.

hans närhet, den är min, den tillhör mig.

Kanske har han börjat förstå vart det barkar, att jag insett att jag inte är osårbar, för han ringer mig så fort han kastat ögonen på ord jag skrivit någon annanstans, ett mer öppet forum där Dita är mer sig själv, där Dita gör annat än att lista sina tankar.
Men ändå står helt avklädd för främlingars kommentarer.
Han ringer mig och nu är det han som känner att ett 'vi' är långt borta, och det går inte att reda ut om jag själv ställt mig på avstånd, eller om han tryckt dit mig.
Men han börjar förklara, övertyga, bedyra. Hans kärlek finns bara för mig nu.
Hans kärlek, hans närhet, den är min, den tillhör mig.
Det finns så mycket skönhet i hans tal, allt vackert jag gärna vill suga åt mig av men det landar på hudytan påminner om vattendroppar på oljigt underlag.
Men han försöker iallafall, och i slutet av samtalet skrattar vi, även om jag gör det med känslan av att jag bjuder till. För hans skull, för han försökte ju först.
Jag längtar tillbaka till stunderna då vi skrattade oss igenom de stunder vi inte älskade, vi kunde inte låta bli varandras kroppar och han viskade alltid i mitt öra hur det var hans livs upplevelser. Jag saknar tiden då vi alltid somnade utmattade och inlindade i lakan, sommarnattsvärme och kärlek som inte färgats av något svek, hur jag kunde backa ur vår verklighet och se oss som en saga. Nu är vi ett varnande exempel, eller i bästa fall en historia.

Kanske saknar jag oss, och sedan punkt.
Jag saknar oss.
Klockan är lite över tolv, så kanske är det sanden bakom ögonlocken som formar orden, men efter det jag precis fått höra vågar jag tro att vi hittar tillbaka till varandra.
Kanske inte nu.
Men en dag.

kyssen på pannan innan jag somnar- allt är försvunnet

I samma sekund som onsdagens vita after work-vin smeker strupen är helgen med Söderpojken bortglömd.
Hur vi älskade på min lila soffa, hans hand som sökte min över frukostbordets smulor, tandborstarna på rad och kyssen på pannan innan jag somnar- allt är försvunnet när Hämnden med ett leende och en hjälpande hand för upp mig på barstolen vid platsen där en kyld riesling står och väntar.
Vad hände med helgen, med middagen som vi kryddade med kärlek och följdes med drinkar på en närliggande lokal, där vi banade väg genom folkmassan för ett eget hörn- balanserandes alldeles för mycket is med ord som var svåra att funna?
Trots den ständiga närheten mellan oss var det som ett glapp som inte gick att överbrygga, jag befarar att jag slutat straffa och börjat bedraga istället.
Och likt en äkta lögnerska rättfärdigar jag vad jag gör med historien till hjälp, jag vänder Söderpojken ryggen till med all min kyla och över just det där smuliga frukostbordet kastar jag en anklagelse han hört förut, i hans ansikte.
Jag vet inte om jag vill att han ska stå pall, eller bara säga att det räcker. Jag vet inte om jag vill att han ska sitta sådär som han gör, tillintetgjord likt ett barn med handen i kakburken eller passionerat ställa sig upp, vräka ner frukosten på golvet och älska med mig som om det inte fanns någon morgondag.
Hämnden ler sitt perfekta leende mot mig, vi skålar och möter blicken över vinglaskanten. Jag lägger handen mot hans kind och tackar honom för vad han lärt mig, hans ego matas och han frågar såklart vad det kan vara.
Du lär mig att livet inte alltid blir som man vill.

.

Idag var jag så nästannormal som det bara går att bli

När det kommer till normalitet är jag inget geni. Jag är så långt ifrån den lunken som jag längtar efter, och börjar känna mig lätt formad och förbannad för hur jag ständigt hukat mig för Söder. Han har bett mig minska mig på det mest manliga vis- han gjorde slut och av anledningar; min yvighet, min öppenhet, min förkärlek till tabuskämt eller att skrika avsugning på en överfull innerstadsbuss. Jag har alltid kallat det för en släng av Tourettes med ett leende vilket fick honom att känna sig ännu mer mossig.
Jag trodde det var kärlek, jag tänkte att det var att växa upp, att ändra allt sådant som gjorde mig till mig. Jag såg det inte som en uppoffring, jag valde att kalla det för möjlighet och säljaren i mig pulserade under ytan när omgivningen frågande tittade på.
Vad händer med vår Dita?

Det exploderar i att han, av all kärlek, imiterar mitt skratt som karaktäriseras av att jag med vidöppen mun kastar huvudet bakåt och viker mig framåt vid midjan. Bara det att han ser ut som ett jävla mongo när han gör det och min blixtsnabba reaktion är han inte vill att jag ser ut så, han vill att jag skrattar stilla med sammanbitna tänder och ett leende a la klädnypa i nacken. Han vill att jag skrattar lika stelt som hans ex på hennes svarvita facebookbild, då är jag mera rätt.
Och plötsligt är det rotat, det låsta skrattet, och jag är glad för jag skrattar normalt, jag skrattar som man gör när det är offentligt, jag skrattar och skrynklar inte till något. Men han påpekar det, Dita, vad fan håller du på med? och jag älskar att jag får anklaga honom.
Du har format mig, jag blir som du vill ha.
Hans röst brister, det har gått för långt och han är arg när han väser att han älskar mitt skratt och hur det slår mot husväggar i senapsgul betong.
Är jag färdig med missbrukandet av hans förtroende? Idag var jag så nästannormal som det bara går att bli, idag fanns inget inslag av idioti eller förruttna tankar.
Idag fanns bara Donna vid min sida, skratt och smattrande klackar. Och jag har skött mig, verkligen skött mig sånär som att jag förklarade ett telefonsamtal på över en timma genom att skylla på min syster.
När det egentligen var någon helt annan.

Han lyssnar på mina som om jag hade något att säga

Jag går ut från den stora byggnaden på Östermalm och kylan biter verkligen tag i mina kinder den här morgonen, solen skär sig mot singlande snöflingor från en dassig himmel. Vädret känns lika förvirrat som mig.
Musikern har sms;at mig och erbjudit en varm saccosäck och frukostfika, så en snabb sväng in på konditoriet för att införskaffa hans favoritbulle innan avsatt tid, hinns med. Han står och väntar på mig redan i trapphuset, alldeles underbart fin i en enkel, mörkblå tröja. Dörren öppnas med ett leende och en välkomnande kram på samma gång.
Konversationen bubblar upp i samma sekund vi ställer oss i hissen, dryga 35 timmar har passerat sedan vi sågs och det finns någon saga att hämta i varje timma. Han lyssnar på mina, som om jag var en prisbelönad historieberättare, han lyssnar på mina som om jag hade något att säga- även om det bara handlar om tiden hemma med en dotter som inte var på topp.
Vi går upp på hans kontor, där finns även Den Identitetslöse som nyfiket tittar in i vår bubbla av värme, bullar och kaffe från mellersta Sveriges kanske bästa kaffemaskin. Han säger bara hej, innan han försvinner iväg med sina otrendiga glasögon och bruna pullover.
Jag kan inte låta bli att le lite extra, och i just rätt sekund slänga bak en brun hårslinga.
Mitt hår är oslagbart när det gäller förförelsens ädla konst, något jag är riktigt nöjd med mitt utseende är det mörka, tjocka och långa svall jag blivit välsignad med.
(Fast det mörka i det är ju bara tillfälligt, egentligen var genpoolen inte så generös utan jag dras med den vanliga skandinaviska färgen som så fint kan kallas grå.)
Jag har väldigt långt hår. I väldigt fin kvalite. Så bra att jag får göra reklamfilm för schampo ibland.
Men det är inte hår den här bloggen handlar om, förlåt, jag glömmer bort.

Idag är jag inspirerad av skolflickornas uniformer jag kikade på i gårdagens marathon från Gossip Girl. Jag har en liten kjol och en tshirt med krage och det viktigaste av allt; knästrumpor.
Rent åldermässigt ska jag inte ha sådana kläder, men rent kroppsmässigt vore det en synd att låta bli.
På Musikerns kontor drar jag upp knäna under mig och smuttar på kaffet jag fått serverat. Vi pressar i oss bullarna och plötsligt kommer han på att han har en present till mig. På äkta Musikervis kilar han iväg och hämtar det, kommer tillbaka tomhänt och börjar knäppa upp jylfen.
Till min lättnad (och med ett uns av besvikelse) skrattar han till och tar fram något ur bakfickan i stället för kuken, en chokladkaka - Marabou Amigo. Lite av mitt signum, och han berättar om att han faktikst saknar att hitta det otroligt dåligt designade pappret lite varstans i sin lägenhet.
Jag är trött och han är snabb med att dra fram nyckeln hem för att jag ska få åka dit och sova, men det känns fel. Jag vill inte vara ensam i hans lägenhet, så jag åker till min istället. Och nu sitter jag här med en chokladkaka och faktiskt... ler lite åt att någon tänkt på mig och köpt den.

Vi spelar under olika regler

Det var redan kring jul som Söder frågade mig om jag inte ville åka utomlands med honom. Med tanke på vår historia då, han som precis varit otrogen och jag som lindat in mina känslor med Mr Nice svarade jag absolut i tron att vi aldrig skulle komma dit.
Men nu har tiden tickat på, nästan tre månader har förflutit sedan den konversationen ägde rum och Söder har verkligen legat på de senaste dagarna, Grekland, Indien, Montenegro...
-Välj vart du vill åka, säger han med glödande blick. Jag tar dig dit du vill!
Det sårade monstret som ligger på lur i mig vill slå ner de där livsbejakande ögonen och fråga om han inte kan ta mig ett halvår tillbaka i tiden?
Utan att jag egentligen visste hur det gick till, så är vi ett av de där paren som ska åka utomlands ihop, och det är något nytt- det är ett ställe jag inte varit på tidigare. Det är han som ska bevisa att jag kan lita på honom, så det är han som skickar små personliga tips från resesidan till min inbox. Vi spelar under olika regler, det är något som står klart. Han känner att han knappt kan ta en öl med sina vänner, men bedyrar att det inte är någon uppoffring alls, älsklingen, han förstår verkligen min osäkerhet, han kryper för mig, saknar mig, vill hem till mig i motsats till Jaget- som blivit kallt och svårpåverkat av hans ord.
Det är bara ord nu, för han har yppat de tre viktigaste utan att mena dem. Även om han menar dem nu, hur ska jag veta?
Skulle han ens ha mage att ifrågasätta en frukostdate, om han fick reda på att jag hade sådana, skulle jag sparka bakut och tycka han förtjänade osäkerheten. På något sätt kan vi säga att vi har bytt roller, när vi började våran historia var det jag som trånade och han höll sig på en armslängds avstånd, och nu är det tvärtom.
Fast jag sårar mycket värre.
Som min vän Lågan sa en gång; Jag handskar hellre ett sårat lejon än en sårad kvinna.

Allt det bittra i mig, all ilska, allt äckel kan komma fram i en handvändning, men jag jobbar med mig själv hela tiden för att ta mig vidare. Det är vad som skrämmer mig, sättet jag går tillväga på var inte alls planerat, men det är ju just det där att han, Söder, har gjort ett (tre) misstag och jag måste jobba på att gå vidare. Jag, inte vi. För han är inte här, han är långt bort och erbjuder bara stöd över knastriga Skypeförbindelser eller telefon. När han är hemma så vågar jag landa mer i oss och vara den självsäkra, fantastiska varelse som jag förtjänar att känna mig som. För varje gång som vi får några nätter tillsammans sitter den känslan i lite längre.
Jag tänkte först att det här skulle vara en blogg om notorisk otrohet och hur jag kan vara världens gulligaste tjej utan att känna något, men kanske är det en blogg om att gå vidare? Även om jag inte rekommenderar mitt sätt för någon.

om mitt innersta virrvarr

Jag vill inte säga till, men vet att jag en dag kommer behöva göra det.

Det är inte dött mellan mig och Söder, verkligen inte. Men han har sårat mig, dels genom att sätta vår kärlek i andra hand och flytta utomlands för jobb och dels med de äventyr han roat sig med just där, i utlandet. Sakta smög det fram hur han låtit andra kvinnor ta del av hans inre tankar, hur han inte kunnat hålla sig från att släppa in tungan i dess munnar och kuken fick sig en upplevelse den också.Det förstörde oss lite.För där jag känt mig säkrast, i hans kärlek, hittade jag plötsligt ingenting och hans ånger fick mig att må illa. Hur vågar han må dåligt undrade jag i mitt raseri, hur vågar han säga att han är glad att jag vet för han burit på det så länge? Hur vågade han säga att om något positivt kommit ur det här så är det att han vet vad han vill nu?

Söder gillar inte när jag är mitt galna jag, han gillar inte om jag säger ordet avsugning offentligt, han trivs inte när jag är för yvig, The Afrodite Way är okey hemma, men ibland blir jag förvånad att han ens håller min hand när vi promenerar.
Jag älskar Söderpojken, och jag vet att många av er som läser kanske höjer ett ögonbryn över de orden, men han är min bästa vän, min allra närmaste bundsförvant och jag kan prata om mitt innersta virrvarr med honom. Och varför hoppar jag inte dit?
Jag vill ha en ordentlig grund att landa på, höstens händelser orsakade jordbävning hos mig och vi får ta den här våren att lära känna varandra lite bättre.

Natten har inga löften

Jag stapplar Dalagatan upp i höga klackar, zebraklänningen tight som ett andra skinn, håret i perfekt svall och Heartless med Kanye West pumpandes i öronen. En snabb blick på mobilen som indikerar ett sms från Söderpojken. För många, även känd som min Pojkvän i Annat Land.
Saknar dig älskling, men unnar dig en kväll ute i all din glans!
Klickar bort det.
Han tror att jag ska träffa en nära ävn från tjejligan, Donna, men sist jag kollade hade hon inte ögon som två djupa brunnar, breda lite håriga axlar, perfekt tandrad och ett leende som sträcker sig från öra till öra. Vilket en ilsken, sårad och förbannad liten del av mig gärna vill att han ska tro.
Det är inte Donna som är nästan två meter lång och möter mig med just det där leendet uppmålat i ansiktet, ett stadigt tag kring min midja och en ordentlig kyss.
Söderpojken minimeras i mitt sinne när jag smyger in min hand i någon annans, fyrar av ett bländande leende och bara flyter med.
Han har något speciellt, den här mannen jag precis mött. Han är Hämnden.
Planen var att äta gott, sitta länge och berusa oss på varandra och ett välstämt rödvin och sedan gå vidare ut för att visa upp oss och hur fantastiska vi är på någon närliggande krog. Han vill visa upp mig, han vill visa att han är ute med den tightaste jeansröven i Stockholm och jag kan ana en viss besvikelse av mitt val av klädsel.
Jeansröven framhävs inte av en fräck klänning och stayups.
Fast jag viskar till honom
- Du kommer få en ordentlig överblick... senare.

Vi är tidiga till vår middagsbokning och vad ska vi göra när vi väntar annat än att börja kvällen med ett glas bubbel, en drink och nog med hångel för att ägaren ska blinka till oss med ett menande ögonkast och säga; tror ni att ni är hemma under täcket?
Vi skrattar, vi kan inte gå in i ett rum utan att folk blir intresserade av att prata med oss. Eller, om jag får omformulera mig, lyssna på när vi pratar.
Fyra timmar passerar och utgången känns långt borta när jag frågar om vi inte ska ta en taxi hem istället, vinet har lagt sig som en hinna och avslöjar min plan att förföra honom. Som om det skulle behövas!
Vi landar i hans stora dubbelsäng, mobilen fortsätter att blinka i mörkret, många vänner som undrar vart jag blir av, Söderpojken som svarar på något jag skickat; jag spelar full och kärvänlig mot honom, säger att jag saknar honom för att i sekunden senare (En entré i sovrummet) gömma undan telefonen och drunkna.
Natten har inga löften, bara en spänd förväntan när han tänder två ljus, vi ligger avklädda och pratar om något oviktigt när han stannar upp och frågar rakt ut
- Finns det något ljus du inte är vacker i?
Jag kan inte låta bli att lé, där i mörkret med hans händer över min kropp och plötsligt är pulsen högre än någonsin tidigare, blodet rusar genom mitt nät av ådror och vi älskar som om det inte fanns någon morgondag. Vi avslutar och ligger med glansartad blick där i sovrummet, pratar om hur jävla fantastiska vi är och repeterar proceduren.
Sex gånger innan det är dags att sova, i kanske fyra timmar innan det är dags att vakna.
Vid fyra tar jag mobilen och skickar ett sms till Söderpojken. Ljuger rakt ut och säger att jag är hemma, jättetrött, men vi hörs i morgon.
Morgonen smyger sig på, jag sträcker ut handen mot hans sträva, håriga, rygg och väcker honom försiktigt. Innan jag vet ordet av, står frukosten på bordet, en handduk ligger framme och duschsällskap utlovat.
Skriver något på hans ytterdörr, något bara vi förstår och säger hejdå för några timmar.
Heartless fortsätter spela när jag trycker på play, när solen smeker mitt ansikte på väg mot tåget tycker jag att Kanye West har satt ton för mig rätt bra.
Men jag ändrar mig.
Jag är inte utan hjärta, jag är rädd att jag har för mycket.
Det är nog samvetet som borde ställas under utredning.

Det är samma låt som väcker mig den morgonen, den första morgonen efter att Söder lämnat mig med all sanning.