jag är fast i mitt utanförskap, i min vakenhet

Jag sträcker en försiktig, mjölkvit hand mot den ryggtavla som upptar den största delen av sängen, täcket har glidit av och den lätt sommarbruna axeln har kylts av sängkammarens drag från det öppna fönstret. I en fjäderlätt rörelse lägger jag glödande fingertoppar mot kulleden, fingertoppar som glöder av ord.
Ord som fastnat i halsen likt ett grått nystan av rädsla och osäkerhet, som får hela mig att krevera och kräkas, ord som när de talas exploderar och fyller hela världen av ett glittrande stoft, men när de hålls inne hittar sin väg ut genom längtande ytterlemmar, planerade misstag när jag längtansfullt väver samman just min hand med hans grova sträva.
Men med en grymtning och ett sömningt ryck för han bort mig, vrider sig längre in mot sig själv och jag är fast i mitt utanförskap, i min vakenhet medans han lindar in sig i egyptiska lakan och drömmarna.