den här kyliga vårkvällen vänder allt

Redan när tåget rullar in på stationen fäster han sin blåa blick i min, blinkar en gång och kastar demonstrativt in ett tuggummi i munnen. Här ska det bli hångla av, säger bilden.
Efter lite bök och stök med barnvagn och bagage står jag på samma perrong, mitt framför Söder, i Utlandet och när han pressar sina svala läppar mot mina, släpper in tungan och håller mig så hårt att jag nästan inte kan andas kan jag bara känna att det här är min man. Det är här jag hör hemma.
Jag har känt mig så bitter, trött och otillräcklig i vårat förhållande men den här kyliga vårkvällen vänder allt och jag vill vara bra. Jag vill vara kvinnan han fick mig att känna mig som i början, då för snart två år sedan, jag vill vara henne och jag börjar sakta hitta tillbaka till henne.
Det är som en av de första träffarna vi hade, då vi nästan slogs om vem som fick prata samtidigt som man inte ville annat än att lyssna, och hand i hand går vi på vägen som leder hem.
När min dotter somnat så duschar vi länge länge, tittar varandra i ögonen och han kysser bort heta vattendroppar som fastnat på min axel.
I sängen älskar vi varandra till sömns, och känslan är så slående. Inte för att jämföra, men tidigare har jag älskat och tänkt att det inte finns någon morgondag. Med Söder, med min älskade Söder, älskar jag och ser fram emot en morgon.

nakna över sängen, intrasslade i varandra

Vi är som två hungriga djur, vi kastar oss över varandra och det är som om att han utforskar min kropp för första gången.
Jag visste inte hur känslig jag var där, mellan skulderbladen, men hans krävande läppar berättar det för mig samtidigt som de letar sig upp till skallrosetten.
Det har gått en vecka, en hel vecka utan hans närhet, och spänningen som byggs upp under kvällen går inte att ta miste på. Vi sitter där, mätta och belåtna i min soffa som så många kvällar förr, vi har pratat sönder någon film och ramlat in ett eskalerat hångel, de där sträva handflatorna letar sin in innanför min tröja, kupar sig över mina bröst och han mumlar något mot mitt hår.
Varje gång... varje gång. Hur kan det kännas så otroligt varje gång?
Jag leder in honom mot mitt dunkla sovrum, det är ett blåaktigt kvällsljus och han hindrar mig från att dra ner mina draperier genom att ta ett stabilt tag i min handled.
I ett hetsigt tempo åker tröjor av, och alla mina kläder utom trosorna som dagen till ära är midnattsblå spets. Jag står på knä framför honom och befriar honom från det sista av hans plagg och viljan av att ha honom i mig, så djupt det går att komma, är starkare än någonsin.
Han rycker tag i min hårbotten, lyfter mig mot väggen, älskar med mig och slänger mig på sängen. Älskar med mig igen och igen, det finns inget stopp, det finns ingenting att vakna upp till i morgon.
Vi somnar utslagna, nakna över sängen, intrasslade i varandra. Tror en timma passerar, sedan börjar Lugna Favoriter att väcka oss, han sträcker på sig och försvinner från vår värld av sex och längtan. Han kysser mig inte innan han går, för jag ser så nöjd ut, för jag ser så fantastisk ut att han inte vill störa.

jag vaknar lika påklädd som jag avslutade dagen.

Och något skär sakta i mig, gör hela min själ till ett otal strimmiga slamsor, som skamset ligger och vrider sig i hans händer och ber om nåd.
När påsken förflyter med mig som Duktig Flickvän till en man som inte älskar med mig för vi är i hans föräldrars hus, för att min dotter sover i samma rum, jag spelar duktig flickvän i det torra, där vi inte har tid för varandra mer än en flyktig puss på en farstutrappa när vi säger hej efter alla dessa veckor ifrån varandra.
Och jag väntar till nätterna, kanske är de våra, men vi somnar inte samtidigt för han hittar anledningar att stanna uppe och min trötthet är för stor för att vänta vaken, det nya setet med underkläder spänner mot mina bröst och min hud, och jag vaknar lika påklädd som jag avslutade dagen.
Det är i sekunderna innan hushållet vaknar jag smyger in en hand mot hans rygg och frågar honom vad som är fel. Han ler så fint, pussar min nästipp och skrattar åt dramatiska Dita. Varför skulle något vara fel?

Jag vet inte.
Jag blev så chockad när jag ställt in mig på passion och fann... trygghet.
Kan jag ställa om, tänka om. Göra om?

donnan varieras snabbt och blir flickan med fransk fläta

Du kanske undrar vem hon är, kvinnan med det långa mörka håret, med ögon gnistrande av en grön hinna lins. Hon som på uteserveringen i Kungsträdgården för glaset med en Dagens till läpparna och nonchalant slickar bort en droppe från överläppen trots att klockan nyss slagit tolv.
Mot vilken horisont söker sig hennes blick- den tomma, som sekunderna efter att den noterat hur du stirrar, sätter senaste modellen av Versaces solglasögon över näsan och sjunker djupare in i sin drink. Och sin bok.
Med välmanikyrerade naglar bläddrar hon förstrött vidare och du tänker direkt att det måste vara någon form av chicklitt, men en närmre titt på omslaget vittnar om Dostojevskij.
Det slår undan alla sinnesintryck du trodde att du fått, den svala, snygga, linsbeprydda donnan varieras snabbt och blir flickan med fransk fläta- där lösa tåtar letat sig fria och kröner henne med en gloria.
Hon blir flickan, som i mjukisbyxor drar upp knäna mot huvudet, rättar till de stora, fyrkantiga glasögonen och rättar till ett enkelt bomullslinne med ett peacemärke på. I takt med att bladen vänds i den bok du ständigt hittar hennes näsa nedsjunken i, sträcker hon handen efter en trendig Filippa K kopp fylld med the av ohälsosam sort.
Och du fascineras av hennes skönhet, inte där på uteserveringen med hela världen som spelfält, utan just där i soffan, så naken som bara du kan se henne.

stärkt från tankarna innan läggdags igår

Natten förflöt i drömlös ensamhet, och även om sömnen i vanliga fall är som djupast när jag har en varm kropp vid min sida så hann jag knappt lägga mitt fortfarande sminkade ansikte mot kudden innan jag hittade vila.
Inte en enda gång vaknade jag, och när en blodlockig dotter smög sin nyvakna kropp bredvid min blev stunden jag vaknade.
Vi satt med uppdragna knän och åt kaviarmackor i min säng.
Ett sms piper, från Mr Nice som frågar om jag, varelsen av ljusets skönhet, kan hedra honom vid lunch, stärkt från tankarna innan läggdags igår svarar jag först nekande. Nu ska jag vara bra, nu ska jag vara Söderflickan.
Men timmarna går, morgonen blir dag och det där sugen, det där beroendet efter honom resulterar i att jag byter lunch mot middag.
Det blir ett väntat svar, och nu tinad torsk och planerat potatiskok på diskbänken.

hans närhet, den är min, den tillhör mig.

Kanske har han börjat förstå vart det barkar, att jag insett att jag inte är osårbar, för han ringer mig så fort han kastat ögonen på ord jag skrivit någon annanstans, ett mer öppet forum där Dita är mer sig själv, där Dita gör annat än att lista sina tankar.
Men ändå står helt avklädd för främlingars kommentarer.
Han ringer mig och nu är det han som känner att ett 'vi' är långt borta, och det går inte att reda ut om jag själv ställt mig på avstånd, eller om han tryckt dit mig.
Men han börjar förklara, övertyga, bedyra. Hans kärlek finns bara för mig nu.
Hans kärlek, hans närhet, den är min, den tillhör mig.
Det finns så mycket skönhet i hans tal, allt vackert jag gärna vill suga åt mig av men det landar på hudytan påminner om vattendroppar på oljigt underlag.
Men han försöker iallafall, och i slutet av samtalet skrattar vi, även om jag gör det med känslan av att jag bjuder till. För hans skull, för han försökte ju först.
Jag längtar tillbaka till stunderna då vi skrattade oss igenom de stunder vi inte älskade, vi kunde inte låta bli varandras kroppar och han viskade alltid i mitt öra hur det var hans livs upplevelser. Jag saknar tiden då vi alltid somnade utmattade och inlindade i lakan, sommarnattsvärme och kärlek som inte färgats av något svek, hur jag kunde backa ur vår verklighet och se oss som en saga. Nu är vi ett varnande exempel, eller i bästa fall en historia.

Kanske saknar jag oss, och sedan punkt.
Jag saknar oss.
Klockan är lite över tolv, så kanske är det sanden bakom ögonlocken som formar orden, men efter det jag precis fått höra vågar jag tro att vi hittar tillbaka till varandra.
Kanske inte nu.
Men en dag.

kyssen på pannan innan jag somnar- allt är försvunnet

I samma sekund som onsdagens vita after work-vin smeker strupen är helgen med Söderpojken bortglömd.
Hur vi älskade på min lila soffa, hans hand som sökte min över frukostbordets smulor, tandborstarna på rad och kyssen på pannan innan jag somnar- allt är försvunnet när Hämnden med ett leende och en hjälpande hand för upp mig på barstolen vid platsen där en kyld riesling står och väntar.
Vad hände med helgen, med middagen som vi kryddade med kärlek och följdes med drinkar på en närliggande lokal, där vi banade väg genom folkmassan för ett eget hörn- balanserandes alldeles för mycket is med ord som var svåra att funna?
Trots den ständiga närheten mellan oss var det som ett glapp som inte gick att överbrygga, jag befarar att jag slutat straffa och börjat bedraga istället.
Och likt en äkta lögnerska rättfärdigar jag vad jag gör med historien till hjälp, jag vänder Söderpojken ryggen till med all min kyla och över just det där smuliga frukostbordet kastar jag en anklagelse han hört förut, i hans ansikte.
Jag vet inte om jag vill att han ska stå pall, eller bara säga att det räcker. Jag vet inte om jag vill att han ska sitta sådär som han gör, tillintetgjord likt ett barn med handen i kakburken eller passionerat ställa sig upp, vräka ner frukosten på golvet och älska med mig som om det inte fanns någon morgondag.
Hämnden ler sitt perfekta leende mot mig, vi skålar och möter blicken över vinglaskanten. Jag lägger handen mot hans kind och tackar honom för vad han lärt mig, hans ego matas och han frågar såklart vad det kan vara.
Du lär mig att livet inte alltid blir som man vill.

.