kyssen på pannan innan jag somnar- allt är försvunnet

I samma sekund som onsdagens vita after work-vin smeker strupen är helgen med Söderpojken bortglömd.
Hur vi älskade på min lila soffa, hans hand som sökte min över frukostbordets smulor, tandborstarna på rad och kyssen på pannan innan jag somnar- allt är försvunnet när Hämnden med ett leende och en hjälpande hand för upp mig på barstolen vid platsen där en kyld riesling står och väntar.
Vad hände med helgen, med middagen som vi kryddade med kärlek och följdes med drinkar på en närliggande lokal, där vi banade väg genom folkmassan för ett eget hörn- balanserandes alldeles för mycket is med ord som var svåra att funna?
Trots den ständiga närheten mellan oss var det som ett glapp som inte gick att överbrygga, jag befarar att jag slutat straffa och börjat bedraga istället.
Och likt en äkta lögnerska rättfärdigar jag vad jag gör med historien till hjälp, jag vänder Söderpojken ryggen till med all min kyla och över just det där smuliga frukostbordet kastar jag en anklagelse han hört förut, i hans ansikte.
Jag vet inte om jag vill att han ska stå pall, eller bara säga att det räcker. Jag vet inte om jag vill att han ska sitta sådär som han gör, tillintetgjord likt ett barn med handen i kakburken eller passionerat ställa sig upp, vräka ner frukosten på golvet och älska med mig som om det inte fanns någon morgondag.
Hämnden ler sitt perfekta leende mot mig, vi skålar och möter blicken över vinglaskanten. Jag lägger handen mot hans kind och tackar honom för vad han lärt mig, hans ego matas och han frågar såklart vad det kan vara.
Du lär mig att livet inte alltid blir som man vill.

.