jag vaknar lika påklädd som jag avslutade dagen.

Och något skär sakta i mig, gör hela min själ till ett otal strimmiga slamsor, som skamset ligger och vrider sig i hans händer och ber om nåd.
När påsken förflyter med mig som Duktig Flickvän till en man som inte älskar med mig för vi är i hans föräldrars hus, för att min dotter sover i samma rum, jag spelar duktig flickvän i det torra, där vi inte har tid för varandra mer än en flyktig puss på en farstutrappa när vi säger hej efter alla dessa veckor ifrån varandra.
Och jag väntar till nätterna, kanske är de våra, men vi somnar inte samtidigt för han hittar anledningar att stanna uppe och min trötthet är för stor för att vänta vaken, det nya setet med underkläder spänner mot mina bröst och min hud, och jag vaknar lika påklädd som jag avslutade dagen.
Det är i sekunderna innan hushållet vaknar jag smyger in en hand mot hans rygg och frågar honom vad som är fel. Han ler så fint, pussar min nästipp och skrattar åt dramatiska Dita. Varför skulle något vara fel?

Jag vet inte.
Jag blev så chockad när jag ställt in mig på passion och fann... trygghet.
Kan jag ställa om, tänka om. Göra om?