hans närhet, den är min, den tillhör mig.

Kanske har han börjat förstå vart det barkar, att jag insett att jag inte är osårbar, för han ringer mig så fort han kastat ögonen på ord jag skrivit någon annanstans, ett mer öppet forum där Dita är mer sig själv, där Dita gör annat än att lista sina tankar.
Men ändå står helt avklädd för främlingars kommentarer.
Han ringer mig och nu är det han som känner att ett 'vi' är långt borta, och det går inte att reda ut om jag själv ställt mig på avstånd, eller om han tryckt dit mig.
Men han börjar förklara, övertyga, bedyra. Hans kärlek finns bara för mig nu.
Hans kärlek, hans närhet, den är min, den tillhör mig.
Det finns så mycket skönhet i hans tal, allt vackert jag gärna vill suga åt mig av men det landar på hudytan påminner om vattendroppar på oljigt underlag.
Men han försöker iallafall, och i slutet av samtalet skrattar vi, även om jag gör det med känslan av att jag bjuder till. För hans skull, för han försökte ju först.
Jag längtar tillbaka till stunderna då vi skrattade oss igenom de stunder vi inte älskade, vi kunde inte låta bli varandras kroppar och han viskade alltid i mitt öra hur det var hans livs upplevelser. Jag saknar tiden då vi alltid somnade utmattade och inlindade i lakan, sommarnattsvärme och kärlek som inte färgats av något svek, hur jag kunde backa ur vår verklighet och se oss som en saga. Nu är vi ett varnande exempel, eller i bästa fall en historia.

Kanske saknar jag oss, och sedan punkt.
Jag saknar oss.
Klockan är lite över tolv, så kanske är det sanden bakom ögonlocken som formar orden, men efter det jag precis fått höra vågar jag tro att vi hittar tillbaka till varandra.
Kanske inte nu.
Men en dag.