den här kyliga vårkvällen vänder allt

Redan när tåget rullar in på stationen fäster han sin blåa blick i min, blinkar en gång och kastar demonstrativt in ett tuggummi i munnen. Här ska det bli hångla av, säger bilden.
Efter lite bök och stök med barnvagn och bagage står jag på samma perrong, mitt framför Söder, i Utlandet och när han pressar sina svala läppar mot mina, släpper in tungan och håller mig så hårt att jag nästan inte kan andas kan jag bara känna att det här är min man. Det är här jag hör hemma.
Jag har känt mig så bitter, trött och otillräcklig i vårat förhållande men den här kyliga vårkvällen vänder allt och jag vill vara bra. Jag vill vara kvinnan han fick mig att känna mig som i början, då för snart två år sedan, jag vill vara henne och jag börjar sakta hitta tillbaka till henne.
Det är som en av de första träffarna vi hade, då vi nästan slogs om vem som fick prata samtidigt som man inte ville annat än att lyssna, och hand i hand går vi på vägen som leder hem.
När min dotter somnat så duschar vi länge länge, tittar varandra i ögonen och han kysser bort heta vattendroppar som fastnat på min axel.
I sängen älskar vi varandra till sömns, och känslan är så slående. Inte för att jämföra, men tidigare har jag älskat och tänkt att det inte finns någon morgondag. Med Söder, med min älskade Söder, älskar jag och ser fram emot en morgon.