Vi spelar under olika regler

Det var redan kring jul som Söder frågade mig om jag inte ville åka utomlands med honom. Med tanke på vår historia då, han som precis varit otrogen och jag som lindat in mina känslor med Mr Nice svarade jag absolut i tron att vi aldrig skulle komma dit.
Men nu har tiden tickat på, nästan tre månader har förflutit sedan den konversationen ägde rum och Söder har verkligen legat på de senaste dagarna, Grekland, Indien, Montenegro...
-Välj vart du vill åka, säger han med glödande blick. Jag tar dig dit du vill!
Det sårade monstret som ligger på lur i mig vill slå ner de där livsbejakande ögonen och fråga om han inte kan ta mig ett halvår tillbaka i tiden?
Utan att jag egentligen visste hur det gick till, så är vi ett av de där paren som ska åka utomlands ihop, och det är något nytt- det är ett ställe jag inte varit på tidigare. Det är han som ska bevisa att jag kan lita på honom, så det är han som skickar små personliga tips från resesidan till min inbox. Vi spelar under olika regler, det är något som står klart. Han känner att han knappt kan ta en öl med sina vänner, men bedyrar att det inte är någon uppoffring alls, älsklingen, han förstår verkligen min osäkerhet, han kryper för mig, saknar mig, vill hem till mig i motsats till Jaget- som blivit kallt och svårpåverkat av hans ord.
Det är bara ord nu, för han har yppat de tre viktigaste utan att mena dem. Även om han menar dem nu, hur ska jag veta?
Skulle han ens ha mage att ifrågasätta en frukostdate, om han fick reda på att jag hade sådana, skulle jag sparka bakut och tycka han förtjänade osäkerheten. På något sätt kan vi säga att vi har bytt roller, när vi började våran historia var det jag som trånade och han höll sig på en armslängds avstånd, och nu är det tvärtom.
Fast jag sårar mycket värre.
Som min vän Lågan sa en gång; Jag handskar hellre ett sårat lejon än en sårad kvinna.

Allt det bittra i mig, all ilska, allt äckel kan komma fram i en handvändning, men jag jobbar med mig själv hela tiden för att ta mig vidare. Det är vad som skrämmer mig, sättet jag går tillväga på var inte alls planerat, men det är ju just det där att han, Söder, har gjort ett (tre) misstag och jag måste jobba på att gå vidare. Jag, inte vi. För han är inte här, han är långt bort och erbjuder bara stöd över knastriga Skypeförbindelser eller telefon. När han är hemma så vågar jag landa mer i oss och vara den självsäkra, fantastiska varelse som jag förtjänar att känna mig som. För varje gång som vi får några nätter tillsammans sitter den känslan i lite längre.
Jag tänkte först att det här skulle vara en blogg om notorisk otrohet och hur jag kan vara världens gulligaste tjej utan att känna något, men kanske är det en blogg om att gå vidare? Även om jag inte rekommenderar mitt sätt för någon.