Idag var jag så nästannormal som det bara går att bli

När det kommer till normalitet är jag inget geni. Jag är så långt ifrån den lunken som jag längtar efter, och börjar känna mig lätt formad och förbannad för hur jag ständigt hukat mig för Söder. Han har bett mig minska mig på det mest manliga vis- han gjorde slut och av anledningar; min yvighet, min öppenhet, min förkärlek till tabuskämt eller att skrika avsugning på en överfull innerstadsbuss. Jag har alltid kallat det för en släng av Tourettes med ett leende vilket fick honom att känna sig ännu mer mossig.
Jag trodde det var kärlek, jag tänkte att det var att växa upp, att ändra allt sådant som gjorde mig till mig. Jag såg det inte som en uppoffring, jag valde att kalla det för möjlighet och säljaren i mig pulserade under ytan när omgivningen frågande tittade på.
Vad händer med vår Dita?

Det exploderar i att han, av all kärlek, imiterar mitt skratt som karaktäriseras av att jag med vidöppen mun kastar huvudet bakåt och viker mig framåt vid midjan. Bara det att han ser ut som ett jävla mongo när han gör det och min blixtsnabba reaktion är han inte vill att jag ser ut så, han vill att jag skrattar stilla med sammanbitna tänder och ett leende a la klädnypa i nacken. Han vill att jag skrattar lika stelt som hans ex på hennes svarvita facebookbild, då är jag mera rätt.
Och plötsligt är det rotat, det låsta skrattet, och jag är glad för jag skrattar normalt, jag skrattar som man gör när det är offentligt, jag skrattar och skrynklar inte till något. Men han påpekar det, Dita, vad fan håller du på med? och jag älskar att jag får anklaga honom.
Du har format mig, jag blir som du vill ha.
Hans röst brister, det har gått för långt och han är arg när han väser att han älskar mitt skratt och hur det slår mot husväggar i senapsgul betong.
Är jag färdig med missbrukandet av hans förtroende? Idag var jag så nästannormal som det bara går att bli, idag fanns inget inslag av idioti eller förruttna tankar.
Idag fanns bara Donna vid min sida, skratt och smattrande klackar. Och jag har skött mig, verkligen skött mig sånär som att jag förklarade ett telefonsamtal på över en timma genom att skylla på min syster.
När det egentligen var någon helt annan.